Hagaborg IP

Fakta

Historien om hur en idrottsplats växer fram

Jag hade förmånen att få vara med och jobba fram en ny idrottsplats för BAIF. Föreningen hade fört en ambulerande tillvaro, från starten på Sjöslätten och fram till Hagaborg hade fotbollsplanen legat på fem olika platser i samhället. Redan 1945 började arbetet med förberedelser för att få en ny plan till stånd. Då tillsattes en gemensam arbetskommitté med Bergkvara Municipalsamhälle och BAIF. I den gamla stadsplanen för municipet var en idrottsplats utlagen norr om komministergården. Detta förslag föll på att marken dels bara låg 60 centimeter över grundvattennivån och dels låg på privat mark, så att en utbyggnad där skulle ha dragit orimliga kostnader.

Kommittén fick istället sondera en ny plats och stannade för ett område i sydvästra hörnet av Skällenäs gård, som tillhörde municipet. Arbetet avancerade så sakteliga och Riksidrottsförbundet ritade planen vintern 1949–50, och under 1950 ingavs ansökningar om statliga och kommunala bidrag till bygget. Söderåkra kommun beviljade redan 1950 ett anslag på 15 000 kronor medan frågan om statsbidrag bordlades år efter år.

I december 1954 uppvaktade vi Riksidrottsförbundets Idrottsplatskommitté på Strömsborg med anhållan om snar behandling av ärendet, då vissa väg- och kraftledningsfrågor hade dykt upp, som riskerade att den dåvarande planen skulle komma att beröras av. Vi åkte hem med ett löfte om att vår ansökan skulle behandlas positivt snarast möjligt.

Nu började det hända saker. I januari 1955 fick vi besked om att ett statsbidrag på 12 000 kronor, och sommaren 1955 satte Skåningarna igång med bygget. Kostnadsberäkningen som RF gjort upp slutade på 50 000 kronor för A-planen med banor och 7 000 kronor för träningsplanen. Men den fem år gamla kostnadsberäkningen höll naturligtvis inte, utan vi fick slopa banorna för att kunna hålla ner kostnaderna.

Till omklädningsrum, bevattning och staket, som kostnadsberäknats till 11 000 kronor, fick vi bidrag från Bergkvara municip med 4 000 kronor och ytterligare statsbidrag med 3 000 kronor. Trots att vi sålunda hade fått hela 34 000 kronor i olika bidrag, fattades det en ansenlig summa för att få det hela att gå ihop. Vi tiggde material och arbetsinsatser av olika företagare och hantverkare. Föreningens medlemmar tecknade sig för arbetstimmar med mera, så att kommittén kunde efter väl förrättat värv överlämna Hagaborgs Idrottsplats till föreningen den 30 juni 1957 utan några skulder, vilket ju kan betraktas som synnerligen ovanligt.

Det gläder en gammal man att föreningen skött om sin idrottsplats, byggt ut och förbättrat den. Det finns tåga och go i den unga generationen också.

Lycka till i fortsättningen!

/Sigvard Nilsson